StinaHagstrom

Länge sen jag skrev här nu men är ute och reser nu igen så det kanske är dags att skriva lite.
Denna gång är det semesterresa till min pojkvänns hemstad Montreal i Kanada.

Efter att vi på UMU Linköping har flyttat till Tullhuset och samtigit haft mycket att planera inför sommar-outreacher och DTS i höst samtigit so min syster har tagit studenten med bal och vad allt det innebär, så känns det välbehövligt med lite semester. Så nu har jag 4 veckor ledigt från UMU och spenderar 3 av dem veckorna hos Mik i Kananda. Vi har nu inte setts på 5 månader och det är ungefär så länge vi varit tillsammans också. 1 Juli fluttar han till Sverige för minst 1 år och ska också jobba med UMU i Linköping tillsammans med mig, känns riktigt spännande hur Gud har lagt Sverige på hans hjärta :)

Sitter nu i New York på JFK flygplatsen och inväntar mitt sista flygplan efter 12 timmars väntetid här. Ja, det blir lite segt med mycket sömnbrist, men dt är en billig biljett värd och snart får jag träffa Mik och hans familj och vila ut ordentligt, så det blir nice!

Vet inte exakt vad vi ska göra men först blir det UMU-basen i Dunham nära USA-gränsen där Mik's bror och fru jobbar och bor. Sen ska vi såklart till hans föräldrar i Montreal och så ska vi alla på mini-semester någonstans. Kommer att bli underbart gött tror jag. Rycktas om varmt väder också vilket inte känns helt fel!

Nu är det snart dags att gå ombord planet...hade gott där hemma i Sverige och vi ses snart igen!

Canada - land - Here I come!!!

En annorlunda Jul men en väldigt minnesvärd sådan. Och firandet av Jesu födelse fortsätter imorgon, juldagen som är den STORA dagen här i Sydafrika. Imorse, julafton gjorde jag svenskt fika till mitt team tillsammans med frukosten med skumtomtar, pepparkakor och chokladfudge på bordet. Lite senare på förmiddagen gick vi till aids-kliniken där vi sjöng julsånger, läste julevangliet, visade ett drama och bad för patienterna, var riktigt coolt att göra något riktigt betydelsefullt denna speciella högtid.

På eftermiddagen var vi bortbjudna till Dave och Joylynn, ett amerikanskt UMU-par som tog oss till deras hem och bjöd oss på en underbar julmiddag. Under kvällen hade vi tillgång till i´nternet och jag kunde skypa med mamma och pappa och öppna julklappen de skickat med mig; Carola-cd, bil-godis, ett änglaspel och julgodis, så gött!!

Hoppas ni har en underbart fin högtid och att julens budskap och glädjen över Jesu födelse får sjunka ännu djupare! På onsdag bär det av hemmåt igen mot snö, kyla, mörker och myspys! Be att vi får komma hem och inte blir fast någonstans på vägen. Hoppas vi ses snart!

”The people from the west always have a watch but the africans are the ones the has the time.”

Detta är någonting vi lär oss mer och mer av hela tiden. Det är afrika tid som gäller hela tiden, antingen är man 30 minuter sen eller så kommer man inte alls, planen för dagen kan plötsligt ändras helt och hållet så här gäller det att vara flexibel. Visst kan vi gå runt med våra fina klockor och försöka planera upp vår tid bäst vi kan men för att nå afrikanerna behöver du ha tid istället och ge upp behovet av att planera allt i detalj då allt ändå ändras och behöver planeras om i sista minuten.

Två intressanta veckor där Gud har tagit oss igenom mycket olika saker som har fört oss närmare varandra som team och låtit vår tillit till Honom växa.

Vi lämnade färgglada Masiphumelele för att åka inåt landet under fyra dagar. I Ashton blev det intensiva dagar med mycket praktiskt arbete med att måla en skolbyggnad i den skola där Nelly arbetade förra året under 9 månader. Vi hade också hand om en kvällssamling, morgonsamlingen i skolan och besökte patienter på aids-kliniken. Denna plats är helt annorlunda från kåkstaden Masi där vi jobbar annars. Detta är bland alla vingårdar, mitt ute på landet. De färgade bor här och jobbar långa dagar hårt på gårdarna för minimal lön. Mycket av pengarna går till alkohol och många av barnen har ”alkohol syndrom” från deras föräldrars missbruk. Här har en kristen familj startat en lantskola för dessa barn för att på så sätt ge dem en framtid och ett hopp. Vi möte så många vackra människor men med otroligt trasiga liv och så mycket smärtsamma upplevelser. Vår bön är att Gud ska bryta igenom i deras liv och att de ska få ta emot hans helande.

Vi spenderade våra sista teampengar på att åka till Ashton och upplevde när vi bad att Gud gav oss frid över det. Vi blev tvungna till att hyra en bil vilket gjorde det till en större kostnad. Då vi istället blev bestulna av 400 kr och pengarna inte kom in på vårt konto som vi hade hoppats på blev det ännu tydligare att vi behövde ett mirakel gällande våra finanser. Då vi kom hem från Ashton hade vi en underbar lovsångsstund och fick ropa ut till Gud för hjälp, man inser sin litenhet i situationen. Vi fick frid över att pengarna skulle komma in men i tisdags då vi ändast hade 50 kr kvar började oron ändå smyga sig på smått. Råga på allt så vart vi också då utsatta för en mycket obehaglig situation. På väg ut ur kåkstaden efter att vi haft ”Holydayclub” med barnen blev jag, Renee och Nelly rånade av en man med kniv i sin hand. Plötsligt stod han bara där väldigt nära oss hotade oss med kniv medans han genom sökte våra fickor. Han fick tag på vår teamtelefon genast i Nellys ficka och jag sulle precis ge honom de 20 kr jag hade i min ficka då några killar runt omkring oss jagade iväg honom med genom att skrika och kasta tegelsten efter killen. Vi var väldigt chockade av situationen och skyndade ut ur kåkstaden och lyckades få tag på vår kontakt Timi. Vi är så tacksamma till Gud att vi mår bra och att inget värre hände. Vi försöker nu att vara ännu mer försiktiga när vi går omkring, speciellt nu när det är helg och många är alkohol och drog påverkade.

Dagen efter knivrånet och fortfarande bara 50 kr kvar, fick vi 300 kr i vår hand från ett annat UMU-team och en timme efter det såg vi att vi fått in 3000 kr på vårt konto. Gud är så god, haha, och han är aldrig för sent ute men inte för tidig heller, haha!! Vi är alla grymt uppmuntrade av att se hur Gud har försett med dessa pengar och hur han har visat oss vad det är att lita på han och vara beroende av honom.

Vi förlorade vår telefon och vårt internet denna vecka så det har vart svårt med kommunikation vilket har vart tålamodsprövande men mitt i allt så får vi älska Gud och älska människor och göra honom känd!

Julveckan som kommer ska vi gå runt till de familjer vi lärt känna i Masi och ge leksaker som vi fått av en leksaks affär till barnen. Vi ska också ha julfest och ev sjunga julsånger för dem på Living Hope.

Fortsätt be för oss; för beskydd, styrka att avsluta här på ett strakt sätt, vishet i vad vi ska prioritera och att vi inte ska bli för homesick under jul.

Start på vecka nr 4 av vår outreac här i Sydafrika, oj oj, tiden rinner iväg som vanligt. Vi är halvvägs in på vår outreach och det är spännande att se vad Gud har för oss under de kommande tiden.

Mina kära elever har vart sjuka, men nu mår de alla bra igen efter magsjuka, halsmandel infektion och annat smått och ogott - tackar Gud för att det inte blev något allvarligt och resten av resan vill vi vara friska - det betämmer vi nu!

Igår vart en underbart fin dag, först tog vi med oss en av grabbarna från kåkstaden, Aviwe till en kyrkpicknick. Aviwe är 8 år gamal och hans föräldrar skiljde sig för några månader sedan och för bara några dagar sedan blev de utslängda från det sjul där de bott de senaste månaderna. Vi ville uppmuntra Aviwe mitt i allt detta och avlsta hans mamma lite så han fick följa med oss på denna utflykt, vart en härlig förmiddag med allt möjligt skoj för barn på programmet!

På eftermiddagen blev det dop, så underbart kul. Renèe från Australien bestämde sig för att hon ville ta steget och verkligen göra offentligt att hon nu vill leva helt och fullt med Jesus och det var ingen dum plats att ta detta beslut på. Finare dopplats får ma leta efter. Dopet ägde rum vid St James strand, 15 min bilresa från där vi bor. Berg omger denna lilla bukt där det är en liten strand, klart vatten och underbart fint med solen skinnande på oss.
Timie som vi jobbar med här och jag tog på oss uppdraget att döpa henne. Hade en stund av lovsång först, och så ner i det väldigt uppfriskande vattnet och Renèe's egen beskrivning av det hela var att det kändes som hon verkligen kunde lägga ifrån sig allt det gamla och Guds frid omgav henne - en fantastisk eftermiddag!

 Jag, Renèe & Timie efter dopet

Imorgon åker vi till Ashton, ca 2 timmar bilresa från här för att hjälpa till på en skola där Nelly har jobbat under 9 månader. Vi blir där under 4 dagar för att hjälpa dem med deras skolavslutning m.m
Vi är fortfarande i stort behov av pengar, då vi ska betala vårt boende här om en vecka så om du vill vara med och stöta det arbete vi gör; hör av dig!

Ha en skön vecka - simma lungt!

Jag vet inte vad jag ska förvänta mig när jag kliver in på den lilla kliniken för HIV/aids-sjuka patienter. Det var nu två år sedan knappt jag var här senast. Denna gång ska vi bara lämna lite volontär-ansöknings papper som hör till deras barnverklsamhet vi ska hjälpa till med. Me då vi inte får tag på rätt personer att lämna papprena till frågar jag Johannes om vi inte kan gå in på kliniken en snabbis när vi ändå är här.

På denna avdelning finns bara sängplatser för kanske 20 personer och förra gången jag var i Sydafrika jobbade jag volontärt här två dagar förmiddagar i veckan. Jag besökte patienterna, samtalade om livet med dem, målade deras tånaglar, masserade deras ömma ben eller bad tillsammans med dem.

Det var där jag träffade Nothemba. Hon var sängliggande och HIV viruset hade gått så långt så hon fått aids - hon vägde då 43 kilo, svårt att äta, inga krafter och hade i princip gett upp hoppet.

Fösta gången jag träffade henne gensavarde hon inte så mycket men nästa gång fick jag måla hennes naglar, tror hon tyckte det var en cool färg vi hade med oss. Det var början på vår vänskap som växte under mina tre månader i Sydafrika. Att någon kom för att besöka henne och att jag började be med henne gav henne hopp och förde henne tillbaka till den tro på Jesus som hon nästan gett upp. Sakta började Nothemba att bli bättre, hennes regelbunda matvanor, medicinerna och en allt starkare livslust tillsammans med bönerna gjorde henne starkare för varje dag.

Det var en glädjens dag då Nothemba mådde så pass bra så hon fick åka hem till sin syster i en kåkstad utanför Kapstaden. Vi var så klart ledsna att skiljas åt men mest glada att hon fick åka hem från kliniken innan jag åkte från Sydafrika.

Efter det, under 1 1/2 år, har jag inte hört någonting från henne, fick aldrig tag på hennes telefonnummer och adresser kan vara lite knepigt i kåkstäderna. När jag denna gång åkte tillbaka till Sydafrika vågade jag inte ens hoppas på att jag skulle få träffa Nothemba igen, jag visste inte ens om hon levde lägre.

Jag frågar undersköterskan i receptionen om hon vet någonting om Nothemba, som var patient här innan. Och efter några minuter håller jag telefonluren intill mitt öra och då jag hör nothembas röst rinner glädjetårar nedför mina kinder - hon lever!

Vi bestämer träff ett par dagar senare och jag vågar knappt tro att det är sant. Vi bestämmer träff på tågstationen i Fish hoek, grannsamhället men på tågstationen står bara en kvinna som jag inte känner igen. Hon tittar på mig och går med öppna armar emot mig med ett leende på läpparna - oh nej, det kan inte vara sant, jag bara skakar på huvudet och säger till de andra i teamet

"-Det kan inte vara hon..."

Nothemba omfamnar mig och tårarna väller fram igen, wow, vilken kvinna jag har framför mig. Hon ser frisk ut. En vacker afrikansk kvinna, 72 kilo, i 30-årsåldern skrattar och kramar om mig.

Vilken känsla det var att se henne, från ett tillstånd som är så hemskt att se en människa i, med en sjukdom som är obotlig medisinskt sätt till att se henne så välmående, wow, Gud är så god! Vi skrattar och håller om varandra och vi får en underbar dag tillsammans. Pratar om allt som hänt sen sist och förundras om och om igen över Guds godhet och över undret att vi får ses igen.

Nothemba lider fortfarande av aids men med hjälp av medicinerna, rätt kost, Guds kraft och en massa livsglädje har hon kunnat förlänga sitt liv här på denna jord. Hon bor i sitt eget lilla hus i en kåkstad en bit från Kapstaden och har tom börjat jobba igen som dagisfröken för 6 månader sen. Hon hoppas kunna börja studera igen en dag och planerar att leva länge länge till!

Tänk, vad Gud är fantastisk och vilket vittnesbörd Nothemba är för andra människor med HIV/aids.
Tillsammans åker vi till kliniken där vi först träffades för 2 år sedan och sjuksköternskorna känner först inte igen henne. De skrattar, prisar Gud och omfamnar Nothemba då de ser att det är hon. Nothemba får chansen att berätta sitt vittnesbörd för de andra patienterna på avdelningen och jag får be för två av de sjuka kvinnorna.

Och jag kommer ihåg Nothembas ord från då hon låg sjuk i sängen;

"-Jag vill att Gud ska göra mig frisk och stark igen så jag kan få åka hem, laga min egen mat och jobba igen så jag kan berätta för andra i min situation att det finns hopp. Så de inte ger upp då de kommer till kliniken utan förstår att det är värt att kämpa."

Här är hon nu, 2 år senare och samtidigt som hon berättar sin historia visar hon bild på sig själv hur hon såg ut under sin värsta period - och vi förstår alla att hon är ett levande exempel av Guds hopp!



  

Moloweni Molongous!! (Hej vitingar på xhosa)

Fem dagar av outreach är till ända och det känns nog nästa som fem veckor, iaf 2 veckor, så mycket som har hänt och så mycket nya (och gamla för mig) intryck och människor.

Vi njuter av outreach till fullo nu. Varje dag har vart klarblå himmel och sol men otorligt vindigt vissa dagar, vi har alla dragit på oss extrema solbrännor trots att jag springer efter mina elever med solskyddsfaktor 50 (KIDS), haha:)

 Redan första dagen gick vi ner till Masi, en ca 25 minuter gångväg från där vi bor. Och för mig var det underbart att komma tillbaka till välbekanta ansikten, lufter, färger och ljud. För Johannes och Renne är det fort lite av en kulturchock, hur de lever i kåkstaden m.m m.m men vi har redan fått många nya vänner, speciellt barn, barn och massa med underbara barn!

Vi har bla fått bra kontakt med en kvinna som jobbar på biblioteket med ett after-school-program och där kommer vi tt hjälpa till. Idag var vi också på en "Creche", ett dagis med 48 ungar i åldern 2 månader till 5 år, 3 barnskötare... där lekte vi lekar och sjöng sånger och visade dem kärlek så gott vi kunde. Idag fick vi också be med tre olika personer som Gud ledde till oss när vi var ute och gick, kul att se hur Gud leder...

Igår firade vi Nelly's födelsedag med att åka till stranden i Fishoek och och se oss omkring i området i Kalk Bay, blev tårta också på kvällen, så gött!

  
Till vänster: Mitt underbara team; Johannes, Nelly, Kamelen Isac, jag och Renèe
Till höger: Kärt återseende med gamla vänner; Nceba som kommer ifrån Masi gör sin DTS just nu och Timie och Tini är våra kontaktpersoner som hjälper oss med allt, underbara människor!

Idag, lördag red och Nelly på kamel, var spännande men en väldigt kort upplevelse, vi fick bara rida ett varv som tog ca 7 min :) Kul var det i alla fall.

Tyvärr har vi inte några foton från vad vi faktskt arbetar med här eftersom vi har som vi bestämt att inte ta med oss kamerorna in i kåkstaden under de första två veckorna, så det kommer mer av det senare.
På söndag blir första gången för vårt team att gå till en afrikansk-svart kyrka, blir en upplevelse för dem som inte varit förut med mycket sång och dans.

En solig höstdag - en vanlig lördag i Linköping City. Men något är i görningen.
Torgen invaderas av människor som genom olika uttryck visar på vem Jesus är och vad han betyder för dem. Någon berättar i ord om sitt nya liv med Jesus, någon sjunger om sin tro, en annan får vara en del av att hjälpa de mest utsatta i vår stad, de människorna som Jesus själv skulle ha sett. En person uttrycker sin glädje över sitt liv med Jesus genom en dans och några ger ut gratis pannkakor med både sylt och grädde just bara för att älska och välsigna människor som går förbi. Budskapet om han som gett dem meningen med livet kommer tydligt fram i de draman som spelas och tid för samtal under en kopp kaffe finns det många möjligheter till.

Den 9 oktober hade vi Jesusdag - med hjärta för Linköping här i staden.
Kyrkorna i Linköping gick ihop för att tillsammans lyfta upp Jesus under denna dag.
Riktigt häftigt var det att vi kunde komma samman från olika kyrkor, samfund och organisationer och tillsammans lyfta upp vår frälsare mitt i Linköping City en vanlig shoppinglördag.

Jag har suttit med i planeringsgruppen för denna dag så tillsammans med två pastorer och två präster här i staden har vi försökt att styra upp denna dag. Vi har träffats ett par gånger i månaden sedan i våras.

Så kom då Dagen - Jesudag i Linköping.

Vi samlades på morgonen i St.Larskyrkan för kort gemensam bön innan det drog igång ute på stan. Körmaraton och Stans dyraste Kaffe på Lilla Torget,. Hjältebyrån för barn, Pannkakskyrkan och ballongutdelning på Trädgårdstorget. Korvgrillning, fotbollstennis och bibelläsning i St.Larsparken. På Stora Torget körde vi ett programm med dans, drama och vittnesbörd om Jesus samtidigt som vi sålde bröd till Vård för de apperslösa. Dessutom hade vi ett världstält och ett kreativt målartält. Det hela avslutades med en konsert i St.Larskyrkan med Mercy Gospel, härligt drag!

Under hela dagen hade vi besök av pannkakskyrkan uppe i från Uppsala så vi grillade pannkakor dels under dagen men på kvällskvisten satsade vi lite extra och drog ihop ett gäng ungdomar och drog ut på stan tillsammans för att älska männsikor genom att ge ut pannkakor och bara finnas där. Vi samlades i Pingstkyrkan innan för lovsång, bön och lite "pepptalk", var en otroligt go stund! Det var nog kvällen som gjorde mig allra gladast under denna dag, vi var omkring 40 personer som drog ut denna kväll tillsammans med Jesusbussen och Pannkakskyrkan med syftet att älska Gud och älska människor - just det vi är kallade till!
Det vart en otrolig feststämning på Stora Torget med pannkakor, kaffe och så ballonger som vi hade över sen dagen. människor vart positivt överraskade över att vi ville dela ut pannkakor och många stannade för samtal och vi fick även be för många.

Så häftigt att se så många ungdomar i Linköping gå ut en vanlig lördagkväll - det är detta som kan göra en skillnad i vår stad. När människor väljer att leva ett radikalt liv i kärlek till Jesus och till männsikor, då kan vi se fövandling i vår stad. Då vi vågar gå ut, se behoven hos människor där vi är och möta dem med Jesu kärlek.
Detta är utmaningen för dig och mig idag, att leva ett osjälviskt liv, ett liv som handlar om att älska Gud och att älska människor.

Infusion - tonårslägret här på Hawaii, är i full fart, och då menar jag verkligen FULL fart. Jag har så mycket spännande jag skulle vilja berätta men jag hinner bara inte det just nu så tänker bara skriva kort o så får det bli lägre nästa gång.

Ungdomarna kom i torsdags och dagarna innan tog vi tid för att förebereda praktiskt och i bön. Under de första dagarna av lägret åkte vi till den norra delen av ön, till Makapala och sov två nätter på en lägergård. Vi tog tid att lära känna varandra, klättra i bergen, gå till stranden och ta tid med Gud tillsammans, en riktigt fin helg blev det och Gud började göra saker redan då. Många ungdomarna fick se mer av hans kärlek för dem och verkligen för första gången i som av deras liv ta tid att lyssna till Gud och ta tid med honom.

Vi kom tillbaka till campuset här i Kona i söndags och har nu haft undervisning med några olika talare som talat om bla Guds fruktan, Att ha Jesus som Herre och Att höra Guds röst. Vi har också haft flera helt otroligt underbara tillfällen av tillbedjan där Guds närvaron har vart otroligt stark och Gud har gjort en massa saker i ungdomarnas liv. Vi har fått be med dem och betjäna dem på många olika sätt genom att dela ord, be för dem, prata med dem osv. Det är så coolt hur Gud verkar i var och en av dem.
De är 40 stycken ungdomar i åldern 13-18 och vi är ca 12 stycken staff som jobbar med Infusion, en helt underbar crew dessutom är det!

Jag är bara så förväntansfull för vad Gud kommer att fortsätta göra, jag vet att han kommer att "blow them away with his love"

Jag hoppas kunna skriva mer snart och berätta en del av vittnesbörden från vad som händer här.

I kväll ska vi gå ner till stan här i Kona och spela och sjunga, ge ut iskaffe och erbjuda förbön. Det kommer att bli spännande och vi hoppas och ber att många männsikor får ett riktigt möte med Jesus i kväll och att det får bli ett bra tillfälle för ungdomarna att ge ut vad de har fått ta emot under de senaste dagarna.

More to come...

Kom ihåg att Gud älskar dig otroligt mycket. Min bön är att du ska få en djupare uppenbarelse av den kärleken. Du är kallad att älska Gud och att älska männsikor - because He loved you first!

För ungefär 10 minuter sen upplevde jag min första jordbävning någonsin. Riktigt cool, eftersom man aldrig känt av att jorden skakar förut och det var ingen särskilt stor heller :)

Följde med Aria tll hennes jobb där jag fick prova på deras hälsospa. Först en "skakbräda" som man står på 10 min och motsvarar samma träning som 1 timme löpning. Sen fick jag ett örtfotbad, fick ligga på en masagesäng och till sist bada bastu. Var så avslappnande och skönt, hur gött som helst så här på semestern - och allt detta fick jag gratis för att min kompis Aria jobbar där!

Sen gick jag ner till stranden som ligger bara 10 min gångväg från Arias hus. Laguna Beach är så otroligt vackert med kullar, havet och stranden. Var inte så varmt till att börja med så var perfekt att bara gå längs stranden. Tog en kaffe från Starbucks och tog tid med Gud - bad, lovsjöng och läste lite bibel, så härligt!

Kom precis tillbaka till Arias hus och var på hennes rum då väggarna började skaka. Väldigt kort och inte så kraftigt men jag hade ingen aning om vad det var, haha...så kommer Arias mamma springade och frågade om jag kände jordbävningen, och visst hade jag gjort det,hela huset skakade ju men jag hade bara inte kopplat vad det var. Coolt för det händer tydligen inte allt för ofta här även om det är betydligt mer utsatt än Sverige som aldrig får jordbävningar.